Du är den viktigaste personen i ditt liv. 

 ⁣⁣Vad som än händer är det i din kropp, i din knopp och i din själ du bor, upplever och reagerar. ⁣⁣Du måste därför vara snäll med dig.⁣ Uppskatta dig. 🥰 ⁣Ge dig själv komplimanger och bekräfta det som är bra … eller tillräckligt bra.😇

Du behöver också ibland prata förstånd med dig själv. 🤔⁣Sortera, omprioritera och sätta gränser. För dig, och gentemot andra. 🧐⁣Hedra det som är viktigt för dig och ta ut dig själv ut på små och stora äventyr ibland och pröva nåt nytt. 💃⁣Ibland stanna hemma och bara ge dig själv tystnad och lugn och ro. ☺️⁣

Och du behöver ge din kropp, knopp och själ ett rejält tack, varje dag, för att de på olika sätt bär och när dig genom livet.🤗⁣⁣

Såhär i slutet av det här konstiga året känner jag en obeskrivlig tacksamhet att just jag är jag och får finnas här och nu. Att jag ännu en dag får se in i mina barns uberfina ögon, känna marken under mina kängbeklädda fötter och höra regnets småsmatter mot rutan. ⁣⁣

Att jag än en gång får gå mot ett nytt oskrivet år. ⁣Det är NÅD, det.

⁣⁣Och med den tacksamheten i kroppen vill jag också ge mig själv friheten att duga som jag är. ⁣För det blir sån skillnad då, när vi liksom bara ”äger” oss själva… Ta mina rädslor och tvivel i handen (för dem blir vi visst aldrig helt av med?) och fortsätta att – med intention – följa min längtan dit den leder. ⁣Att, som jag skrev min första bok (Vad heter din längtan, 2005):⁣⁣

”Vår längtan utmanar oss att vara modiga och ärliga nog att både tillåta vår sårbarhet och stå för styrka” (Det kan va lika utmanade att stå i och för vår styrka, som att visa vår sårbarhet, eller hur?)⁣⁣

I det kraftfältet, mellan vår styrka och vår sårbarhet, det är där våra liv hela tiden äger rum. Vi rör oss längs en linje, längre bort eller närmare det ena eller andra, varje dag, varje timme, varje minut i en ständig, lika livslång som livsviktig träning för oss alla. Färdigtränad blir man aldrig. Det är med dessa muskler som med dina biceps (du som har några, haha), de måste upprätthållas… Det här är hur jag vill lära mig mer och mer att leva. ⁣⁣Men vi kan inte lyfta oss själva i håret. Så i den där ”rörelsen längs linjerna” vill jag ⁣⁣💫 fortsätta försöka vila i Försynens trygga händer. De händer som aldrig kan svika och alltid orkar. Som finns tillgängliga att torka min panna och ge mig vattenflaskan om jag bara ids komma ihåg det. Det universums hjärta som aldrig slutar slå för dig, för mig och varje litet människobarn. Och vars andetag är hela anledningen till att vi överhuvudtaget fortfarande finns kvar här. ⁣⁣💫 Låt oss fortsätta knacka, vänner! Tro att allt är möjligt. För är inte hela livet, du och jag, ett enda stort obegripligt och ändå likafullt verkligt mirakel?!⁣⁣

Knacka för brinnande livet, för allt det du brinner för och längtar efter! Jag tror inte din längtan finns där av en slump…🧚🏻‍♀️⁣⁣

Låt oss knacka och bestämma oss redan nu för att när dörren öppnas – också våga gå…⁣⁣Kanske upptäcker vi att dörren redan står öppen? På glänt, eller på vid gavel.  🤷‍♀️⁣⁣

Med stor optimism och förväntan – och just nu blicken fäst på en oändlig stjärnhimmel ⁣⁣

I nästa post delar jag några bra, tydliggörande frågor om du vill göra ett  ”själsligt” bokslut av det här året… ⁣Håll utkik! 👍⁣⁣

❄💫❄💫❄️⁣/Laila⁣

Leave a Reply