Har du en nära vän som du berättar i princip allt för? En som sett dig falla och resa dig upp och tvärtom – och som är en av de första du ringer upp när det hänt nåt roligt? 
Den här texten skrev jag till sån vän för många år sedan, medan hon fortfarande var i livet. Hon blev bara drygt 50 år.
Vi lärde känna varann genom barnen som i sin tur blev ler och långhalm de också, min flicka med hennes, och hennes pojke med min. Vi brukade turas om med att ha alla fyra barnen när det ”barnlösa” paret  ville hitta  på nåt själva ibland. 
Vi promenerade ihop, hade fester ihop, målade och pysslade ihop. Skrattade massor. Vi bodde i samma kvarter och skrev lappar till varann och la i varandras brevlåda ibland när vi gick förbi. ”Ha en fin dag” , ”Sträck på dig”. Ibland kom långa dikter – båda vägar – den här på nästa bild var en sån. 
Barnen brukade säga ”Och ni med era lappar!!”Men tack vare dem har jag en liten guldgruva kvar efter Kattis. En låda full med allt hon skrivit till mig. Hennes dotter samlade också ihop mina lappar till Kattis som hon hittade i huset lite överallt efter att Kattis gått bort, som jag fick. 
Vi hade varsin solvägg där vi satt ihop och lapade sol och drack kaffe ur hennes egengjorda keramikmuggar. Men de väggarna blev också vår gråtvägg emellanåt. 
Kattis älskade Snödroppar och det va hon som gjorde mig uppmärksam på att Snödroppen har gröna små fläckar på de inre kronbladen…

Kattis, till dig igen och igen och igen – jag saknar dig … Ber för dina barn så ofta jag tänker på dem. Du skulle se hur fina de är… fast de tror jag att du gör. Du sitter nånstans däruppe och häller kärlek över dem där de går… ❤

Leave a Reply