…om ditt liv. Om tvångsförflyttningen, om din mamma Märit (som du ville namnge mig efter och envisades med att kalla mig till min förtret), om hur det var att lämna rennäringen efter mer än ett halvt liv, om ”försvenskningen” – men mest av allt hur det var att vara du…

Du bar ditt intelligenta tjurskalliga huvud med en stolthet som jag inte ens när jag försöker (se bilderna:) lyckas efterhärma…

Kanske var det just motståndet, prövningarna, diskrimineringen, att vara en del av ett minoritetsfolk som lärde dig det? Att inte ”ta nån tjiit”, som du sa. Att gå din egen väg. Att inte ge upp.

Jag har nog aldrig tänkt på dig så ofta som den här sommaren. Först nu, vid 56 års ålder, inser jag på riktigt att jag bara upptäckt en bråkdel av gåvorna som ligger i vår historia. I vår vackra stolta historia.

På ditt pass från 50talet som vi hittade häromveckan står det

”Yrke: Nomad”.

Och jag tänker att jag för resten av livet ska se mig som en nomad. (Inte för att jag flyttar runt, jag är ju värsta hemmaråttan), men mera i inställningen till livet…

Vi vandrar genom livet, genom årstiderna och nomaden (i min kanske något romatiserade föreställning) vet att uppskatta varje årstid, varje stock och sten som en del av vägen, livet, vandringen.

De följer solen upp- och nedgång och tar ingenting för givet.

De vet att de är inte de som dikterar livsvillkoren – att vi alla vilar i långt mäktigare händer än så – men att de ändå måste fortsätta gå, ett steg i taget, oavsett. Till nästa grönbete – utan att missa det nuvarande…

De följer solen, månen, stjärnorna (och som jag älskar stjärnhimlar, särskilt den som spänner över Vilasund), mörkret, ljuset och känner både sin litenhet och sin storhet på jorden.

Morfar. Du log nog i din himmel när du såg mig hänga ”keilan” om min hals och ropa in till mamma i rummet intill: ”Mamma, det här blir nog mitt finaste smycke!” Och som hon garvade åt det…:)

/Din ”Märit”

Leave a Reply