Vi har alla områden som får oss lite ”ur spel”. ⁣

Att prata/uppträda inför publik, att mingla, teckna, deklarera, laga mat, internetvärlden osv⁣⁣

Ett av mina såna är att gå till banken… 🤫⁣ Jag vet. Det låter ju helknäppt, men när jag går in där krymper jag till en Teskedsgumma, men en sån där som saknar den ”riktiga” Teskedsgummans förnuft och självklara pondus.

⁣⁣För ett par dar sen pratade jag med mitt ex i telefonen och berättade om sak jag behövde åka just till banken för att ordna med.

⁣⁣- … och jag blir så nervös, för att  … (och så babblade jag på)⁣

– Ja, svarade han, jag hör det på din röst. Du låter så där när du känner dig sådär liten, som en …⁣

-…som en sparv. Jag vet…!⁣⁣

Och det är väl inte konstigt efter 32 år ihop, att han känner mig. På väg hem från mitt bankmöte (som jag överlevde 🙃), tänkte jag på det där igen. ⁣⁣När man känner sig sedd eller hörd, vad mycket det betyder.

Även om det inte tar bort frustrationen eller problemet i sig, sjunker axlarna en aning. Man liksom …andas ut lite. ⁣⁣Och det kan komma från en kollega, ett ex (faktiskt!), eller nån man knappt känner. ⁣⁣Men kanske är det också så, att ju närmare man en gång stått/eller på ett eller annat sätt står den det kommer ifrån, desto mer ökar det i värde…

Som att ”Du är mitt vittne. För du var där. Du ser mig, för att du känner mig.” ⁣

Leave a Reply