Tips för hängmattan i sommar – min nya podd!
Tiden går fort när man har roligt! Jag inser att jag helt glömt bort att nämna sjösättningen av min podd Enneagramstudion med Laila Dahl!
Inne på Spotify eller på Podcaster på iPhone kan du redan nu lyssna på 5 avsnitt av podden. Den handlar om ett fantastiskt verktyg för personlig utveckling som vinner ny mark över hela världen. Så du som är nyfiken på en podd om personlighetstyper kan provlyssna nedan.
Här på hemsidan kan du skrolla längst ner så får du en kort beskrivning av Enneagrammet och de 9 olika grundstrategierna.
Välkommen in,
Ta hand om er!
Så, då var jag framme vid den sista skivan och jag har hållit mitt löfte till mig själv – att göra den här tillbakablicken genom min musik (som en del av att jag fyllde 60 i år och 40 år sen mitt första album).
Om du missat, följ de svarta inläggen i min feed som börjar med
”2024 – ett år av milstolpar”.
(Som du märker där markeras 2024 av flera andra milstolpar också, mer på det privata planet.)
NÄR HJÄRTAT VILL MER (2011)
Samma kväll som vi lagt sista sångpålägget på den här plattan, rasade mitt liv för en stund. Som några av er vet har jag skrivit en bok om det här, så vill du veta mer än det som återges här nedan – läs den. (Även min nu fd man medverkar själv i boken med ett kapitel. Boken heter Att gå sönder och bli hel igen – finns det läkning efter otrohet? (Pocketversionen har titeln ”Det är en sak jag måste berätta…”)
Här kommer ett litet utdrag:
“…Jag gick över torget med ett sådant där leende på läpparna som bara sitter där – jag kunde helt enkelt inte låta bli att le upp till öronen.
-Vad duktig du har varit! sa Jan när jag sjönk ner i framsätet bredvid honom. Jag är stolt över dig. Han pussade mig snabbt på kinden.
– Mm. Det känns så otroligt skönt! Jag spände på säkerhetsbältet.
-Så ni är helt klara nu? Alltså, är allt insjunget och så … ?
Jag svarade att allt i princip var klart, att producenten och jag eventuellt skulle träffas om ett par veckor och fila på några ställen bara.
-Okej. Han gjorde en paus. Laila, det är en sak jag måste berätta för dig. Jag har väntat med det för att du skulle hinna bli klar med inspelningarna …
– Okej … ?
Jag vände blicken och såg på honom. Han såg spänd och lite … skyldig ut. Nu vred han om nyckeln, svängde ut från parkeringen och började ta småvägarna hemåt.
En obehaglig oro gjorde mig illa till mods.
-Det här är inte lätt, Laila. Det jag ska berätta kommer att göra dig upprörd och ledsen och …
-Nu blir jag rädd, Jan. Vad är det du ska säga?
Jag tänkte: ska han dö, eller? Någonting längst ner i magen sa mig att det här inte var någon liten småsak.
-Är det något farligt, är det något med barnen … ?
Nu saktade han ner igen, körde in till vägkanten och stannade bilen. Mitt hjärta började slå fortare.
-Nej. Det är ingen som ska dö. Han sökte orden. Tog sats igen. Men du kommer att bli väldigt, väldigt ledsen och upprörd. Det kommer att ta lång tid innan det är över …
Han såg på mig som om han sökte bakom min blick efter någon försäkring om att jag verkligen var beredd att klara av att ta in hans ord. Vid det här laget vet jag inte om jag andades längre.
-Men Laila, jag är beredd att gå i parterapi och egen tera-
pi och …
Han tog sats igen. Han letade i sin innerficka och fick fram något som såg ut som ett vitt papper. Han höll det mellan sina händer och fortsatte – långsamt, som om han var rädd att glömma något viktigt:
-Innan jag berättar vill jag att du ska veta att jag älskar dig. Jag har alltid älskat dig och vill leva hela livet med dig. Men jag har gjort någonting fruktansvärt, mitt livs största misstag, och det kommer att ta lång tid innan du kan förlåta mig, om du någonsin kan det …
Han stannade till och svalde.
-Men även om du inte kan det så vill jag att vi ska leva hela livet tillsammans. Så när jag berättar, glöm inte det …
Han drog ännu en djup suck. Jag var livrädd för vad som skulle komma och stirrade på honom, som en som väntar på ett slag.
-Okej, sa han och räckte mig ett foto. Det här är min son. Han är 12 dagar.
Ett slag hade varit bättre.”
Slut citat.
Som du nog förstår vändes både liv och hjärta ut och in i den stunden, och allt som hade med den här plattan att göra hamnade i bakgrunden. Jag beslöt mig ändå för att släppa den, men turnéplaner och allt sånt las ner. Jag gjorde en enda intervju.
Vad som slog mig efter några månader, när mix och annat var klart och jag orkade lyssna igenom det slutgiltiga resultatet var, att det var som om texterna talade till mig själv. Flera andra har sen tagit för givet att jag visste om det här innan jag skrev låtarna, men jag hade absolut ingen aning. Ändå är det ju som att tajmingen, när jag fick veta osv, gör det svårt att inte koppla ihop plattan med det som hände där och då.
Det är märkligt när det man själv skrivit för att lyfta andra, plötsligt blir budskapet till en själv… Inte allt, men i stora drag. (Enligt mig, som om Gud visste var som väntade mig 
)
Jag orkade inte lyssna på låtarna sen på länge. Men nu använder jag dem i mina föreläsningar och är innerligt tacksam att jag inte bara la ner allt där och då.
Till dig som går igenom något tufft just nu;
Håll ut. Ditt liv slutar inte här.
Medverkar på plattan gör Rolf Klinth, Magnus Olson och Calle Ekerstam, Daniel och Ted Hector, Gustav Stålstierna.
Tillbakablicken genom min musik fortsätter…
(Du som missat detta, se min instagram och skrolla tillbaka efter inläggen ”med svart bakgrund och vit text)
I samband med Guldögon blev jag gravid och födde @limilou i juni 1994.
Upplevelsen av att bli mamma kan vara mycket olika, men för mig var det verkligen obeskrivligt och helt fantastiskt. Jag blev helt knockad och ville inte missa en minut. Det var absolut upp och ner och helt oglamoröst,
men jag tror att det också var hela grejen som följer med. I mitt jobb hade jag behövt fundera mycket på mig själv, vem jag var, vad jag ville förmedla, mitt varumärke osv och det var en sån befrielse att bara släppa allt och fokusera på en annan liten människa. Prioriteringarna blev helt annorlunda och vardagslivet, att rota sig på en plats osv blev viktiga.
Och så ville vi ha ett syskon rätt snabbt och våren 1996 kom nästa mirakel @leo.höglund 
(och 2005 ett till )
De här, tillsammans med att jag påbörjade min utbildning till samtalsterapeut, gjorde att glappet till nästa platta blev långt. Men långt och välbehövligt, enligt mig.
Wacky Curtains (2001) spelades delvis in i vår källare (!) där vi hade studio några år – dvs innan behovet av en tvättstuga nu gick om behovet av ett 24 kanals mixerbord 
!
Istället för att både svensk och engelsk version av skivan som vi hade gjort tidigare, valde vi nu att göra en bara på engelska. Lite country-vibbar figurerar här också, vilket var helt oavsiktligt faktiskt. Men det är ju det som är så häftigt, att msn ibland börjar i en ände med en idé som sedan tar sina egna vägar – och så blir det bättre än det man först hade tänkt:) om man vågar lita på processen.
Lucca Genta från Italien, som vi lärt känna genom ett antal musikfestivaler i Holland, Tyskland och Italien, kom och la sina vackra toner med fiol, cello och bleckflöjt/plåtflöjt.
Daniel Hektor @hektor4584 och Rolf Klinth som började turnera med mig i och med Guldögon-plattan, medverkar på de flesta spår och Jonas Isaksson samt Patrik Lindell på vissa.
Omslaget togs och video spelades in i Playa del Ingles (foto/video Per Dahl)
Videon är till låten YOU, som jag skrev till barnen.
Och senare i sommar har jag blivit ombedd sjunga den på mitt barnbarns dop … 
Se videon till låten YOU här:
1987 släppte jag en platta som heter Efter regn. Den kom att bli en av mina mest älskade och efterfrågade låtar. Nu är den här i en sprillans nyinspelad version!
För mig personligen speglar låten där jag befann mig för 10 år sedan, runt min skilsmässa. Inte där jag är idag.
Men jag tror att många kan relatera till den, på olika sätt. Det kan handla om andra förluster. Dörrar som stängs. Drömmar som går i kras. Sorgen efter någon nära osv.
Efter ett break up är det vanligt att man vill skynda på; “Nämen nu måste jag släppa och gå vidare!” Eller “Jag måste förlåta, annars kommer jag att fastna här!” Och det är sant, att så länge du sörjer har du en slags attachment kvar till personen/ eller det där du ville. Eller så länge du inte accepterat att det blev som det blev.
Men lösningen ligger däremot inte i att därför trycka undan sorgen, eller glömma personen/drömmen så fort som möjligt. Lösningen ligger i att sörja färdigt – med alla motsägelsefulla känslor inkluderade och samtidigt bygga framåt…
I den ursprungliga versionen fanns ett gitarrsolo. Det tyckte jag inte passade in längre i den nya musikdräkten, så jag satte text på den melodislingan istället. Orden som kom till mig blev:
”…och jag vet inte vad jag ska tro
om det här gör mig stark eller svag
Vet bara vem jag vill va i det här…”
Det här tänker jag är en del av bli hel. Om du läst min bok Att gå sönder och bli hel igen, vet du att jag skriver en del om behovet av upprättelse efter ett svek. Idealt är förstås när när någon annan kan / orkar/ vill ge oss upprättelse.
Men om vi lägger det arbetet i den andres/någon annans händer blir det vanskligt. För tänk om den aldrig kommer?
Och här tänker jag att det ligger en gyllene nyckel i att välja dig själv i spå fall, och den du vill vara istället. Det vill säga; istället för att vänta på upprättelse från någon annan, bestäm dig för vem du vill vara i situationen. Det är inget som sker i ett ögonblick för att du bestämt dig för det – eller ens på några dagar. Det är ett långsamt arbete, men det går. Det handlar om att varje dag välja det igen och igen.
Några ord att upprepa för dig själv kan t ex vara:
Jag tillåter mig inte bli bitter. Eller Ingen kan stjäla min glädje.
MEN – oavsett vilket mantra du väljer, behöver det föregås av din äkta känslor. Om du inte till en början erkänner din vrede t ex, blir du sannolikt bitter med tiden. Om du inte erkänner att du saknar personen/möjligheten eller vad det är du ville ha men förlorade – kan inte glädjen bubbla fram lika fritt och för inte…
Så min vän, dina känslor är inte i vägen – inte den här gången heller…!
Så in & lyssna nu – på Spotify och digitala plattformar från idag!
Önskar dig en bra Skärtorsdag!
Mv/Laila
#sorg #sörja #känslor #breakup #gåvidare #släppataget
Var/är du den i familjen med mest påtagliga/synliga känslor? Den som reagerade, protesterade, revolterade, ifrågasatte, eller medlade? Den som kände vad de andra kände, det som de inte själva kunde eller vågade uttrycka?
Det är inte alltid en tacksam uppgift, då den som antar den rollen kan bli anklagad för att man bara rör till det. “Varför väcka den björn som sover?”, undrar de andra.
Ja, ibland beskylls den med känslorna som instabil, oberäknelig, deprimerad osv fast “instabiliteten” egentligen bara är ett naturligt behov av bli sedd och hörd.
Det oberäkneliga är (i grunden) bara en sund reaktion på något osunt, eller ett ouppfyllt behov.
Deppigheten är inte nödvändigtvis depression, utan ren och naturlig sorg över en smärtsam
förlust av något slag…
Ibland ligger gamla känlsor begravda i generationer tillbaka. Och så kommer plötsligt ett barn som inte undviker dem. Som inte gräver ner. Som vill veta. Som inte viker undan. Som inte heller vill vara ledsen eller arg – men som antar utmaningen att KÄNNA.
Om du är/var det barnet:
Det är inget fel på dig.
Med dig kan generationer
av undvikande brytas.
Kom bara ihåg att du kan inte ändra på den som inte vill/vågar förändras. Men du kan komma till ro med dina egna känslor, och visa nästa generation att känslorna är FÖR oss, inte emot oss. De kan var jobbiga, smärtsamma, motsägelsefulla, men om vi vill förstå oss själva och varandra – är de oumbärliga.
KÄNSLOR ÄR INFORMATION!
Tack
för att du finns
&
för att du är du!
Ibland kan det vara svårt att reda i sin barndom på egen hand. Tveka inte att ge dig själv några timmar samtalsterapi.
Och om du vill, så vet du var jag finns. Jag tar emot även via videolänk, så det spelar ingen roll var du bor i världen!
/Laila
Just nu flödar sociala medier av råd för mål och genomföranden för 2024.
Målen ska va konkreta och mätbara och -ja, du vet. S-M-A-R-T. För att saker och ting verkligen ska bli av och t ex bära ekonomiskt osv så behöver vi ju den typen av mål.
Jag skulle kalla dem för yttre mål – de som har med framgång, ekonomisk eller annan sort, att göra. Och vi behöver dem för att liksom inte stagnera. Också…
Men sen finns ju målen som har mer med VÄRDE, att göra. Din själs påverkan på dig själv och din omvärld, om du så vill.
Värde är lite likt värderingar, men värde är mer vem du vill vara. Dvs vilka inre kvaliteter du tycker är viktiga och vill leva i – och leva ut.
Det fina med att sikta mot den senare typen av mål är att vi kan liksom inte göra fel (!)
Och det är både befriande och hållbart.
Det är så lätt att få för sig att framgång handlar om synlighet, antal följare/köpare, popularitet osv. Så länge vi lever utifrån den blir allt annat än framgång ett misslyckande.
Men, vad är mitt inre mål med det jag håller på med? Vad är det för värde jag vill förmedla med den jag är, hemma, på jobbet, på sociala medier…?
Min vän. Tänk om det du upplever att du är kallad att göra handlar mer om vem du är – varje dag och minut oavsett vad du håller på med – än vad du åstadkommer i sak?
Den du är som människa och medvandrare talar alltid högre än siffror och inkomstkatalog.
Vad vill du att människor ska känna när du kommer in i ett rum – beundran? Vill du bli beundrad – eller älskad? Vad är skillnaden för dig…?
Om du inte redan vet vad dina inre värden är, ta det lugnt.
Om du bara tar dig lite tid att fundera kring det kommer det att komma till dig. Var så säker.
Vem vill du vara? (t ex kärleksfull, inspirerande, modig, kraftfull…)
Vad är viktigt för dig vad gäller inre kvaliteter?
Vilken känsla vill du förmedla till andra?
Hur vill du bli ihågkommen?
Om vi kan leva mer på det viset inifrån och ut – istället för utifrån och in – kommer också våra prioriteringar att följa därefter. Om vi kan sluta tänka vad som förväntas av oss eller se på hur andra gör osv, och istället följa vårt eget inre.
Om jag vill sprida hopp – och försöker – behöver jag inte känna mig misslyckad även om jag inte får några likes, eller hur? Jag har då levt utifrån mitt eget inre värde och varit trogen mig själv. Är det inte det som är vår främsta uppgift här i livet? Att vara trogna vår egen inre röst. Och att lära oss lita på att den inre rösten kommer från en kärleksfull plats, universums hjärta.
”If you are lost … you will find me”… Kanske är det ditt verkliga JAG djupt därinne som längtar efter din bekräftelse? Dina verkliga värden som vill komma fram…Din livsuppgift min vän, är att vara den du innerst är.
Tack för att du tog dig tid att läsa & kram in i ditt 2024!
/Laila
Ditt hjärna är som en lojal hund, som lyder dina inre övertygelser – hur orimliga de än är.
Vad är DINA inre övertygelser – en livslögn du kanske tagit med dig från uppväxten?
Titta närmare på de här nedan. Den livslögn du tagit med dig kan visa på vilken enneagramstrategi du utvecklat!
”Jag måste va oklanderlig för att förtjäna kärlek och lycka.” (Ettan: Förbättraren)
”Jag måste svara upp mot andras behov för att förtjäna kärlek.” (Tvåan: Hjälparen)
”Jag måste va framgångsrik eller beundrad för att bli älskad och omtyckt.” (Trean: Presteraren)
”Jag måste göra något speciellt av mitt liv/bli förstådd som den jag vill vara, för att tro att jag är älskad.” (Fyran: Individualisten)
”Ingen ser efter mina behov, men om jag har tillräckligt med kunskap, inre och yttre resurser, behöver jag ingen annan.” (Femman,: Utforskaren)
”Det finns inte verklig trygghet, men om jag oroar mig och förbereder mig till punkt och pricka kanske jag är säker?” (Sexan: Lojala realisten)
”Om jag bara är positiv och ser till att ha roliga/intressanta saker på gång hela tiden, kan jag undvika att bli olycklig.” (Sjuan: entusiasten)
”Om jag ser till att ingen annan får övertaget och undviker sårbarhet, kan ingenting stoppa mig.” (Åttan: Utmanaren)
”Så länge jag inte agerar på känslor som kan leda till konflikt, behåller jag min inre harmoni.” (Nian: Medlaren)
Läs mer om din enneagramstrategi i min bok Enneagrammet – 9 förhållningssätt till livet – kanske en julklapp att önska eller ge bort?
Allt gott!/ Laila
Det är sjukt det som händer i världen.
Det är därför det faktiskt är friskt att reagera (!) – och med det menar jag att känna de äkta känslorna och bli förtvivlad, arg, orolig.
Men hur vi sen agerar utifrån de känslorna är något annat! Det är livsviktigt nu att vi alla tar personligt ansvar för hur vi agerar, utifrån vad vi känner!
När du känner maktlösheten komma över dig, pröva det här:
•Stanna upp och andas
•Känn efter vilka känslor som kommer upp och låt dem finnas
•Påminn dig själv om att det är friska känslor utifrån det sjuka som händer (!)
•Påminn dig om att du inte gått i deras skor, de vars länder är i krig med varann (!)
Fråga dig sen; Vad är min uppgift/vad kan jag göra i allt det här?
Ett försök till svar på den frågan är:
•Gräv där du står. Dvs
•Fundera, hur kan du vara en ännu tydligare motpol till det som händer?
T ex
Om du är lärare; hur kan du utifrån den du är prata fred och respekt osv med dina elever?
Om du jobbar på sjukhus; hur kan du utifrån den du är skapa lugn i de situationer där du befinner dig?
Om du är förälder; hur kan kan utifrån den du är, prata med dina barn om det som händer?
Om du själv känner oro, hur kan du fortsätta gräva där du står?
Ju mindre jag personligen kan göra något åt det som händer i Mellanöstern eller t ex kring gängkrigen i vårt land, desto mer behöver jag fokusera på att välja DET GODA i min egen vardag. Och då menar jag inte att äta tårta eller åka på spa. Nej, jag tänker att det här kan vara en påminnelse för oss – var och en – att titta inåt i våra egna liv.
Hur ser det ut med känslor som bitterhet, oförsoning, fördomar, gammalt groll eller tjafs som ligger och spökar i vår egen vardag eller historia? Och kan jag ännu mer välja det goda, ett mer empatiskt eller i alla fall mer konstruktivt perspektiv?
När hopplöshet, maktlös eller vrede kommer krypande, låt oss
•andas – och be om kraft att finnas som kärleksfulla motpoler i de rum där vi går in.
•öva oss i förlåtelse.
•öva oss i hur vi ska låta våra känslor finnas och ta hand om dem utan att agera på dem (ifall de inte är konstruktiva eller av kärlek).
•öva oss i att kommunicera så vi når fram.
•öva oss i att se den andres perspektiv.
•Öva oss i tålamod, ödmjukhet
och fortsätta gräva där vi står –
dvs bidra med dem vi är, där vi är.
Tillbaka på jobbet och dags att samla, utrusta och inspirera truppen inför en ny termin?
Ge dig och dina medarbetare en introduktionsdag i Enneagrammet!
Ennea…what??
Såhär;
- TRYGGA MEDARBETARE är medvetna om både sina styrkor och sina svagheter.
- använder sina styrkor till att ta itu med sina svagheter – utan att varken nonchalera eller låta sig nedslås av dem.
- ser sina svagheter och sin sårbarhet som en inbjudan till ett större djup och en ännu mer förankrad och självklar människa.
- är öppna för att också förstå och sätta sig in i andras upplevelse och perspektiv, med mindre tendens att känna sig hotade eller provocerade.
ENNEAGRAMMET
är en modell för personlig utveckling på framfart över världen. Teorin bygger på att vi alla utvecklat strategier och förhållningssätt till oss själva och vår omvärld , som både hjälper oss och ibland – stjälper oss.
Modellen utgår från 9 olika sådana förhållningssätt, eller som man för enkelhetens skull kallar ”enneagramtyper”.
Med ENNEAGRAMMET som kompass har du möjligheten att se dig själv ”utifrån”, på ett ofta häpnadsväckande och ibland komiskt tydligt sätt. Det sätter fingret på dina främsta rädslor och drivkrafter – men inte bara det.
Enneagrammet pekar dig vidare på just de utvecklingsområden som (just du) du kan behöva titta närmare på!
Själv använder jag den både för min egen del och i mitt arbete och jag kommer gärna till din arbetsplats och berättar mer om den!
MITT ARBETE
Samtalsterapeut (verksam sedan 2004), par-och relationsterapeut, författare och föreläsare och driver Terapistudion i Huddinge.
Under hösten/vintern 2023 kan ni boka:
1 heldag
eller
2 heldagar (direkt på rad, eller med X antal veckor mellan)
eller
3 heldagar (direkt på rad, eller med X antal veckor mellan)
Nyfiken?
Du som är företagare/chef:
Vill du ge dig och din trupp de bästa förutsättningarna för ett välfungerande och harmoniskt samarbete?
Satsa på den individuella och sociala TRYGGHETEN!
En trygg person behöver inte gå i försvar … ja, då fattar du nog vad jag menar. Vi är ju trots allt funtade så att när vi känner oss hotade – på ett eller annat sätt – går vi i försvar. Inte konstigt egentligen – men ofta är våra försvar både primitiva och överdrivna oavsett om vi är den som blir tyst och stänger av, eller går i taket. Det här ställer till det, men är långt ifrån omöjligt att ändra på.
Vi KAN bli bättre på att förstå både oss oss själva och varandra bättre!
Just nu får du som är företagare/chef rejäl rabatt på min bok ”Enneagrammet – 9 förhållningssätt till livet”
Ditt företags pris: 160kr+frakt 78kr. (
(Fraktfritt om du kan hämta på Terapistudion, Segeltorp)
Du som inte är ”den som bestämmer sånt” på ditt arbete…:
Tipsa den hos dig som gör det, så kanske vi ses framöver! Det skulle va så roligt!
Och du, skaffa den gärna för din egen del också (250kr+frakt) – en lättillgänglig och vackert förpackad investering i din (och dina relationers) mentala, känslo- och beteendemässiga utveckling!
Beställningar, mer info & bokning via mejl till:
Mvh
Laila
Terapistudion- när hjärtat vill mer
Läs mer på www.lailadahl.se
@lailadahl_terapistudion
(text ur min bok Vad heter din längtan:)
Känslor känns. Det är därför de är känslor.
Känslor kan göra ont, men är inte farliga i sig. Inte så länge de får finnas.
Känslorna talar om för oss vad vi behöver, fördjupar och ledsagar oss genom våra behov och förädlar därigenom vår djupaste vilja. De är de undantryckta känslorna som förvrider både ansikten, själar och liv.
För känslor kräver uppmärksamhet och tar sin uppgift på blodigt allvar. Ger sig inte. Får de inte uppmärksamhet på ett sätt, hittar de ett annat.
Känslan säger:
”Jag vill gråta.”
Hjärnan säger:
”Börja inte nu, inte här. Det blir bara jobbigt och pinsamt och …”
Sväljer. Gråten åker rutschkana ner i magen. Men försvinner inte. Den kurar ihop sig där. Tyst – men där. Som så många gånger förut.
Men efter månader och år trängs en väldig massa ogråten gråt i källaren. Det är proppfullt. Känslan börjar inse att nu finns det bara två utvägar. Att bryta sig ut. Välla ut genom fönstergluggar och sprickor i fasaden, kanske söka ett sammanhang som bara inte går för omgivningen att missa. En familjemiddag, eller ett styrelsemöte, eller en dag när allting bara kör ihop sig fullständigt.
Eller hitta någon annanstans att bo. Kanske i ryggen? Kanske kan någon del av gråten få plats där, någonstans i nacken eller mellan skulderbladen. Kanske skulle den då, till slut, få lite uppmärksamhet. Om inte annat lite massage. Och att gråta ut hos massören har man ju hört talas om.
Så nu sitter han där, på kontoret med sin onda nacke, och undrar varför Alvedon inte räcker längre. Under tiden boar tårarna in sig på rad mellan kotorna. Tårarna som velat forsa fritt och välgörande, som ett vattenfall på våren.
Och hon som inte fick känna efter. Varken gråt eller skratt – och absolut inte skrik, bevare oss väl! En dag strax efter sin 60-årsdag får hon frågan:
”Men vad vill du?”
Blodet rusar upp i huvudet. Hon plockar nervöst i det permanentade håret, som föra att leda uppmärksamheten mot något annat, vad som helst, ge sig själv lite extra betänketid.
”Det här är ju vansinnigt”, tänker hon. ”Jag är 60 år, en kapabel kvinna med man och barn och karriär och … Vad vill jag? Ja, herregud – vad jag vill, det vet jag inte, jag …”
Plötsligt kommer hon att tänka på sitt barnbarn i Göteborg. Hon ser lilla Alva framför sig på familjens gräsmatta. Hon har precis lärt sig att slå kullerbyttor i helgen och mormor ser hennes uppvisning tålmodigt i repris tio, elva, tolv gånger …
Och varje gång säger Alvas pappa:
”Men Alva, vad du kan!”
Lika många gånger kvittrade Alva förtjust:
”Ja, och jag kan mej gångej åsså!”
Nu blänker det till mormors ögonvrå. Hon tittar ner i sitt knä, ser ut genom fönstret igen. Så säger hon med ett snett, lite generat leende:
”Kanske slå en kullerbytta …”
När hon hänger ut sängkläderna på vädring nästa dag tänker hon på allt som gått förlorat. alla skratt som fastnade halvvägs, all gråt som stängdes in, alla drömmar som bara samlat damm. Det är tunga tankar. Just sådana som hon brukar förpassa tillbaka upp i huvudet, för att inte känna. Men nu blir hon stående med dunkudden hopklämd mot magen och hon känner …
Hon är fruktansvärt arg. Rent ut förbaskat arg. Hon lyfter kudden, drämmer in den i verandaräcket. En gång, två gånger, tre gånger. Sedan tar hon nästa.
Det är med en frenetisk kraft hon dammar av kuddar och täcken och minnen och känslor och outtalade drömmar den här morgonen. Hon lägger allt i en prydlig hög.
”Bara för att man är ilsk behöver man inte vara slarvig”, säger hon till sig själv.
Sedan tar hon av sig sandalerna och går ner på det daggvåta gräset. Ser sig om. Ingen mer än grannens katt finns inom synhåll.
”Det här är ju alldeles galet”, viskar hon till sig själv. Men adrenalinet rusar genom kroppen och just nu kan ingenting stoppa henne.
Och så gör hon det.
Hon böjer sig ner och slår en kullerbytta.
Hon blir liggande i gräset. Daggen kryper in på ryggen på henne men hon bryr sig inte. Ett saligt bubbel kittlar i magen. Hon känner det och hon tror på det. Hon får syn på katten som stirrar på henne, med huvudet på sned, och hon ler. Med hela sin 60-åriga kropp ler hon – ett sant saligt leende…
Att ta tillbaka det som gått förlorat kan vi inte, men vi kan damma av själva livsnerven. Plocka fram för tidigt begravda känslor. Leva med dem ett tag. Härda ut i dem. Acceptera dem. Så småningom försonas med dem. Vädra i garderoben. Och släppa in ny, frisk luft.
Laila Dahl, Ur Vad heter din längtan (Cordia, 2005)